“Hjälp finns!” Trött på denna lögn!

[Red Bysuca]

Står överallt på nätet, inklusive här på mind.se, samt får du ju höra det av vården med. Men när traumat är orsakat av vården? Säga vad ni vill men då blir man förnedrad och nedtryckt av samhället! Budskapet är att skärpa sig, sluta älta, ta tag i sina problem och magiskt få en energiboost.

Fick diagnosen epilepsi för 3 år sedan. Medicinen har förstört mitt psyke och nervsystem. Vårdgivare skyller såklart på ångest och tar det aldrig på allvar. Varit med om bilolycka med revbensfraktur, hjärnskakning och sytt ihop mitt öga som tog över ett år att läka. Men smärtan av medicinen var betydligt mer intensiv och dessutom nekad hjälp om och om igen.

Förlorat bostad, jobb, relationer, pengar och allt möjligt efter insättning av medicin. Nekad sjukskrivning och därefter även ersättning för inte sökt tillräckligt mycket jobb. Så levde på noll kronor i månaden, nu är alla mina besparingar slut sedan länge.

Blivit tvungen att flytta hem till mitt föräldrahem. Ältar mitt gamla trauma varje dag och livrädd för mediciner, vågar inte. Vilket innebär att man ses som en problematisk patient som inte går att hjälpa.

Få hjälp med bostad? Utan inkomst kan jag inte få bostad. Hjälper finns inte.
Ekonomiskt stöd? Nej, alldeles för “frisk”
Hjälp med att hantera studier? Studiestöd hos skolan visst. I övrigt, klara dig själv!
Hjälp med att bearbeta traumat? Nej, för jag inbillar mig alltihop.

Stått i kö till psykiatrin i 9 månader nu. Men vad kommer det ens att leda till? Medicinskt trauma och hjälp med att reda ut sin livssituation finns inte i detta land. Försökt länge! Historian är lång, men bli tagen på allvar går inte. Börjar på riktigt bli övertygad om att enda sättet att bli trodd på är att göra ett seriöst självmordsförsök. Om ens då.

Vad för hjälp finns? Vad för hjälp finns inte? Så trött på politikersvar.

Så finns hjälp för att bearbeta sitt trauma och för att lösa sin livssituation? Om hjälp finns. Hur länge är man tvungen att vänta? 1 år? 2 år? 5år? 10år? För gammal för ungdomsvård så kört där.

[Teal Malena]

Jag känner igen smärtan. Ensamheten. Alla konstiga ord och lögner.

Allt vi tvingas höra på men när den faktiska hjälpen behövs finns ingen där.

 

Jag har inget lösningsfokuserat, bara känner igen

 

Den vidriga behandlingen ska ligga på dom skyldiga.

Jag börjar gå mot en ny kant just nu känner hur.det drar ihop sig.

Värdigheten var är ni?

[Blue Vevepo]

Svara alltid ja på frågan om du känner dig självmordsbenägen så får du psykiatrisk hjälp fortare. Och på alla tester de gör, svara 1-2 ”poäng” sämre än du egentligen mår på varje fråga. Dvs överdriv ditt dåliga mående för att få tid hos psyk snabbare.

Sedan, idk, det finns väl en gräns (en ganska låg gräns) för vad en person kan göra för någon annans psyke. Har själv upplevt att princip alla psykologbehandlingar som ganska ineffektiva. Själv sitter jag med den femtielfte psykologen och tragglar självkänsla i PDT.

[Blue Jibaja]

Om det är något som mina snart trettio år inom psykiatrin och “systemet” har lärt mig så är det att det inte finns någon hjälp att få, det är bara en illusion och ett maskätet system som drar en djupare ner i det egna vansinnet där mörkret sakta äter upp en.

För att inte bli fullständigt galen behöver man bryta sig loss och rädda sig själv, det har jag insett nu. Alternativet är att fortsätta kämpa i och mot ett system som inte är byggt för att hjälpa människor utan som snarare liknar en gigantisk utrensningsapparat där man bryter ner människor psykiskt (och fysiskt) tills de inte längre orkar protestera eller säga något.

Det enda samhället klarar av är att bolla runt sjuka och utsatta människor mellan olika instanser tills de blir paralyserade, apatiska och vansinniga – tills de tillslut tar sina liv för att de inte orkar med skiten längre.

Det är systemet som skapar det här mörkret och då är medicinering i princip det enda som erbjuds, vilket är så ofattbart sjukt att jag saknar ord. Som sjuk är det omöjligt att vinna, det är ett helvete som inte liknar någonting annat.

Den “hjälp” som finns att få är medicinering. Genom det ser det ut som att man gör någonting, och patienterna blir fogliga, skötsamma och lättkontrollerade – eftersom de ofta inte orkar höja rösten och kämpa eftersom de har levt i systemet för länge.

Det är nedbrytande, själadödande och fruktansvärt deprimerande.

 

[Olive Myqofe]

Känner igen mig. Har opererat hjärtat flera gånger och blev otroligt deprimerad efteråt och började få svår migrän. Upplevde traumatiska saker på sjukhuset. Fått så mycket skit från läkare. Har varit hos psyk flera gånger med de ger alltid upp på mig för jag passar inte in i deras mallar för ‘hjälp’. Blir galen när folk säger att hjälp finns för det gör det ju inte.

[Olive Pabere]

Jag känner igen dina känslor.  Jag är ensam och oälskvärd, alla lämnar mig. Jag har aldrig haft en relation och har aldrig lyckats med någonting i hela mitt liv. Och vården som påstår att dom kan hjälpa? Jävla skitsnack, hur fan ska dom hjälpa mig bli vacker, älskvärd och inte så ensam??? Det finns inga mediciner eller terapi i världen som kan fixa det. Samhället har bestämt att jag ska dö ensam. Vården försöker bara intala mig att ofrivillig ensamhet är något jag måste acceptera, dom clownerna har ingen aning

[Blue Jibaja]

Typiskt att man inte kan ta bort eller åtminstone redigera svar som man har skrivit tidigare. Jag ångrar mig om det jag skrev förut, det finns hjälp att få men ibland tar det tid och känns hopplöst. Tyvärr finns det många som inte skulle jobba inom vården, men det finns de som är bra också. ❤️